”Sjung med öronen”

Intervju med dirigent Erik Westerlind

Hej Erik! Vad såg du som den största utmaningen med att ta över Sofia kyrkokör, efter 40 år under Arne Johanssons ledning och med många körmedlemmar som har varit med i 20−30 år?

– Under de år som jag arbetat i Sofia församling har jag alltid sett på Kyrkokören med stor respekt. Den (och även orkestern) har varit lite av församlingens musikaliska ryggrad. Den största utmaningen var nog att försöka vinna körens förtroende, att få alla dessa duktiga körsångare att lita på mig. Och förstås att lära sig allas namn, men som tur är har jag både bra ansikts- och namnminne!

Vad har du för musikalisk bakgrund och hur var din ingång i musiken? Vilken är din utbildning och hur kommer det sig att du valde att bli kyrkomusiker?

– Jag började, precis som många andra, att spela och musicera i kommunala musikskolans regi, där jag spelade fagott. När det senare blev dags för gymnasiet fick jag möjlighet att gå på Södra Latins musiklinje, vilket var en viktig pusselbit i min musikaliska mognad. Under min uppväxt har jag alltid varit road av att sjunga, och både musikklasser och ungdomskör satte förstås sina spår. När jag dessutom började intressera mig för orgelspel kändes det mer och mer som om yrket som kyrkomusiker kanske var mitt kall? Jag insåg under gymnasietiden att orgel- och kyrkomusiken i stort (kör, sång, piano, dirigering och teori) var något som verkligen skulle passa för mig.
Efter gymnasiet började jag på kantorsutbildningen på Ersta Sköndal Högskola. Efter examen där gick jag vidare till Kungliga Musikhögskolan där jag gick organistutbildningen och sedan även en master.

När jag själv började i kören 1994 tyckte jag att det var så roligt att sjunga a capella i en mindre kör än Filharmoniska kören, som jag kom ifrån. Och framförallt var det spännande att få sjunga rysk-ortodox musik, som var nytt för mig då och som ju blev lite av Arne Johanssons ”signum”.
Vilka musikaliska preferenser har du och vilken musik tycker du skulle passa för vår kör?

– Jag tycker att a capella är lite av nyckeln till körsång, så det ligger mig varmt om hjärtat. Sofia kyrkokör är en stor kör, med mängder av fina röster. Jag tror att Sofia kyrkokör skulle kunna utvecklas än mer vad gäller a cappella, där varje röst förstås är viktig, men också förmågan att lyssna på varandra, att ”sjunga med öronen”.

Jag tror att en kör, och framför allt Sofia kyrkokör, har perfekta förutsättningar att kunna framföra både de mindre kammarmusikaliska verken, men förstås även de riktigt stora och krävande.

Vad har du för visioner med Sofia kyrkokör?

– Jag vet att det finns massor av fina röster i kören, men även ett stort mått av kompetens! Jag vill locka fram det bästa hos alla, och få kören att blomma, i allt från de små nyanserna till det riktigt stora, mäktiga och klangfulla.

Finns det något körverk − stort eller litet − som du har drömt om att få framföra med en kör, och kanske tillsammans med orkester?

– Det jag alltid har drömt om att få leda är Brahms Requiem med en stor kör, orkester och riktigt duktiga solister.

Har du någon musikalisk förebild bland dirigenter och/eller kyrkomusiker?

– Under livets gång är det många som påverkat och varit musikaliska föredömen för mig, ett slags mentorer. De som är särskilt värda att nämna är förstås Hans-Ove Olsson i Huddinge församling, alla de lärare jag haft förmånen att studera för, men också Arne Johansson, som med sin inställning, eller kanske filosofi, är en förebild för mig. ”Det blir väl kul?!” är ett citat som många som känner Arne nog kan relatera till. Jag upplever att det är en inställning han har såväl till att få spela på ett barndop som att leda Matteuspassionen. Med den synen hoppas jag också att med glädje kunna jobba i 40 år på samma arbetsplats.

Slutligen … I över ett år har du på grund av pandemin lett en kör digitalt med den äran. Du har hela tiden informerat och försökt hålla modet uppe på oss körsångare och även lyckats leda några repetitioner digitalt … Finns det något positivt du kan ta med dig från den här tiden eller har det bara varit mörker?

– Dessa pandemi-år har verkligen varit en öken för alla som sysslar med kultur och scenkonst i allmänhet, och med körsång i synnerhet. Sofia kyrkokör är inget undantag. Pandemin påverkar inte bara det rent musikaliska, utan även det sociala, och båda dessa delar är viktiga för att en kör ska fungera. För många är kören en mycket viktig del av ens (sociala) liv, och det har verkligen varit tråkigt att se hur många fått isolera sig och vara ensamma.

Under denna tid har de flesta av oss sett exempel på hur man försöker hitta nya vägar för att ändå kunna få ses och sjunga tillsammans. Det vi alla har landat i är att det inte går att ersätta körsång IRL med andra alternativ! I Kyrkokören har vi i perioder setts digitalt, initialt enbart för att få mötas och hålla kontakten, men efterhand började vi också försöka sjunga digitalt. Efter ett visst trevande hittade vi till slut ett hjälpmedel som fungerade för oss, ett program som heter Jamulus.

Detta arbete krävde en del pyssel med inställningar, mikrofoner och nivåer. En ny svårighet, dels för mig själv, men dels i att på ett pedagogiskt sätt förklara för andra hur de skulle få allt att fungera. Här kommer jag till kärnan i mitt svar – be om hjälp! Det gjorde jag, och helt plötsligt såg jag hur flera entusiaster ur kören började ordna med workshops, sessioner med enskilda korister som behövde hjälp och likande berättelser. Det var verkligen fint att se!

Hur kul ska det bli, på en skala, att träffas och börja sjunga IRL, igen?

– Jag säger förstås 10/10 eller kanske 11/10! Men först måste jag börja öva på slagfigurerna igen … Jag har aldrig haft ett sådant här långt uppehåll från körsången!

Tack Erik för dina svar och dina tankar om kören och dess framtid. Det känns betryggande att du gärna ser 40 år framåt tillsammans med oss, och också inspirerande att du vill lyssna in våra röster och locka fram det bästa hos oss alla. Vi ser framtiden an med tillförsikt, och som sagt var …

”Det blir väl kul!?”

Intervju av Camilla Roll, körmedlem
juni 2021

Foto: Cecilia Petrini